Folke Andersson i Sandarne har alltid täljt. Det är människor som är hans motiv. Flera hundra "gubbar" har det blivit.

 

Folkkonst brukar det kallas, det som skapas av folk som följer sin inre drivkraft och gör något bara för att det är så roligt. Många sådana folkkonstnärer har kniven som redskap, träet som råmaterial och skogen som vän.

En sådan är den nu 83-årige Folke Andersson från Sandarne. Numera sviker synen och han täljer inte längre. Men i hans hus finns hundratals personligheter som han fångat genom åren. Cirka 35 sådana alster, plus en oljemålning, är utställda på Söderhamns stadsbibliotek genom Sandarne Kults och ABFs försorg.

Folke Andersson är en äkta naivist, precis som sin kusin Lennart Plahn från Ljusne. Han som skapade en fantastisk sagovärld åt sig mitt inne i skogen och vars träskulpturer finns bevarade hos Söderhamns naturskyddsförening i Ålsjöstugan.

Visst kan man hitta vissa likheter i kusinernas verk. Liksom Plahn har Andersson letat upp knosor eller träd som växt på ett sätt som fått honom att gå igång och skapa en figur. En rot blev en charmig clown med en katt, till exempel. Lennart Plahns folkkonst var huvudsakligen sådana figurer.

Folke Anderssons intresserar sig mer för människorna i sin omgivning. Genom dem skildrar han också sitt eget liv och sin tid. Och då använder han sig inte av knosor utan täljer i fur eller björk.

Visst har han gjort kändisar som boxaren Ingemar Johansson, bingolottofenomenet Loket, Churchill och Stalin, som alla liknar originalet. Men det är när han avbildar människor och miljöer ur sitt eget liv han är som bäst. Många av verken är gjorda på 1980- och 90-talet, och man förstår hur han suttit och återupplevt både sin skolgång och hur det var när flottningen pågick. Människorna har han sedan på ett detaljrikt sätt återgivit i grupper som i Skolklass, Flottning skiljeställe och Auktion, tre av de största skulpturerna på utställningen.

Folke Andersson reflekterar kring de människor han möter. Som i Alko, mannen med flaskan i handen och det sorgsna ansiktet under den glada kepsen. Eller de två fiskande männens buttra gemenskap där de sitter tysta i båten, med ryggarna mot varandra i Fiskafänge.

Vem kommer ihåg att det kunde vara kö till telefonkiosken på den tiden inte alla ens hade telefon hemma? Folke Andersson minns och täljde sju tålmodigt väntande i Telefonkön daterad 20.1 1998.

Folke Anderssons "gubbar" är lätt att tycka om och tittar man efter finns en berättelse bakom de flesta.

Det är så folkkonst kan vara, men långtifrån alltid är.